Annons
Annons


Alla otaliga gånger jag har velat ta mitt liv


_MG_6900Hej. Kära ni. Jag såg häromdagen att Aftonbladet hade gjort en artikel om hur Södra Latins självmordsstatistik hade skjutit i höjden, och hur en elev hade tagit initiativet till en temakväll där bland annat Cecilia Forss berättade om hennes depression, och hur hon tog sig ur det. Artikeln berättar att många människor mår dåligt över den fasad som ofta byggs upp kring människor på bloggar, instagram, facebook, ja, you name varenda socialt media som finns.

Annons

Jag vill bara berätta för er hur oglassigt mitt liv kan vara ibland. Och hur jävla pissigt jag har mått innan. Självklart är inte detta en del av mig som jag visar upp i bloggen, för det är inte jag längre. Jag vill inte definieras av det som hänt mig tidigare. Det vägrar jag. Man vet inte ens var man ska börja när man ska förklara sitt liv på det här sättet.

Absolut, jag har fantastiska vänner, mitt liv består av pannkaksätande, cupcakes, att ta selfies i morgonrocken, pyssla gulliga små saker och att pussa på min pojkvän.

Men tro inte att jag aldrig mår dåligt. Jag gråter, ofta. Nästan varje dag numera. Man hamnar i svackor. Orkar ingenting, vaknar upp med inställningen att ”jag längtar tills jag kommer tillbaka till sängen igen.” Mina vänner får mig att skratta tills jag har ont i magen, men ibland kan jag känna mig så utanför att jag lägger mig i sängen och gråter istället för att åka på en fest. Jag äter pannkakor till frukost om helgerna när jag faktiskt tar mig ur sängen med en positiv energi, men jag har nog aldrig någonsin ätit frukost innan skolan hemma. Har inget minne av en trevlig frukoststund tillsammans med familjen innan jag tagit ryggsäcken och satt mig på bussen. Jag tar selfies i min morgonrock som om jag vaknat upp så där, men jag ser ut som ett jävla troll när jag vaknar. Håret spretar åt 4567943075 olika håll, utan smink är mina ögonbryn nästintill obefintliga och mina ögon likaså (inte för att det är något fel med det om man strävar efter den looken, det gör dock inte jag och det är okej det med).

Ni ser mig inte så där, därför har ni inte den uppfattningen om mig. Och det är mitt val, jag vet. Det är så jag har valt att framställa mig själv. Men jag vill att ni ska veta.

Jag vill att ni ska veta att jag suttit med spritflaskan i handen och en ohälsosam mängd piller som letat sig ner för min strupe. Jag har försökt strypa mig själv till döds, försökt att sluta andas (jävligt korkat, man kan inte strypa sig själv, man svimmar innan, skitsmart verkligen), skurit upp handlederna och inte tänkt på de faktiska konsekvenserna något sådant har. Nu i efterhand känner jag mig så jävla självisk. Den smärtan jag kände är inte ens jämförbar med hur min familj hade känt om dom hade förlorat mig.

Det mesta av det jag upplevt är alldeles för personligt att skriva om. Det där som ligger mig närmst om hjärtat, som jag drömmer mardrömmar om och river mig likt ett barn med vassa klor inifrån. Kan dock sammanfatta nu att det har gjort mig så jävla tacksam.

Så tacksam över att mina största problem just nu är att jag inte vet vad jag ska ta på mig på morgonen. Att jag inte förstår något i matten. Att jag är så fruktansvärt dålig på att laga mat att jag måste köpa pizza så fort jag är ensam hemma. Att min pojkvän bor i ett annat land och att vi måste stå ut med varandra när vi får aggressionsutbrott för att det laggar när vi ringer varandra via Viber.

Jag har mått så dåligt att jag inte ens kommer ihåg att jag har mått dåligt. Människor har berättat för mig i efterhand, om den där tjejen som försökte ta sitt liv. Hon som brast som en tandpetare mellan två grova fingrar. Jag har fått höra hur jobbigt det var, för andra också. Att de aldrig mer vill se henne så. Själv minns jag inget. Jag vet inte vem den där tjejen är. Jag minns inte henne. Vi kanske har glidit ifrån och glömt varandra. Förhoppningsvis. Vill nog aldrig mer träffa henne igen.

Alla har sin egen historia. Och angående att må dåligt över att andra verkar ha det bättre, tänk på allt det positiva i ert liv som någon annan skulle vilja ha. Det finns alltid ett gräs som verkar grönare när man ser det från andra sidan. Ibland är det du som blir observerad, även om du tänker ”vad har jag som någon annan skulle vilja ha?”. Låt det också vara okej att må dåligt. Jag har kommit till en acceptans med mitt förflutna. Jag kan se tillbaka och känna att det där var jag förut, men det är inte jag idag. Jag kan se mina ärr och känna mig stark för att dom finns där men för att jag inte är kvar på samma ställe som där jag skapade dem. Låt oss bara känna att vi är bra som vi är.

Tvekade så mycket på om jag skulle lägga upp detta eller inte. Närmre in på skinnet än så här kommer ni nog inte mig. Men jag tycker att man ska prata öppet om psykisk ohälsa. Som någon klok människa en gång sa; vi skulle inte ignorera och hyscha min brutna arm om jag gick runt med den, men vi skambelägger allt som har med depression och det mentala att göra.Varför?

Det kommer kännas knasigt att nästa inlägg förmodligen kommer bli exakt lika glassigt och fläckfritt som mina förra, för det är ju jag och min blogg. Vill att ni ska komma in hit och lämna som om ni sett en feelgood-indie film med Zooey Deschanel. Men jag hoppas ändå att det här ger er lite perspektiv. På vem jag faktiskt är, och vad som dolt sig bakom fasaden. Jag är stark. Ni med. Och vi är alla definitivt tillräckliga.

Kommentera | Translate


Annons



Laddar