Annons
Annons


Alla otaliga gånger jag har velat ta mitt liv


_MG_6900Hej. Kära ni. Jag såg häromdagen att Aftonbladet hade gjort en artikel om hur Södra Latins självmordsstatistik hade skjutit i höjden, och hur en elev hade tagit initiativet till en temakväll där bland annat Cecilia Forss berättade om hennes depression, och hur hon tog sig ur det. Artikeln berättar att många människor mår dåligt över den fasad som ofta byggs upp kring människor på bloggar, instagram, facebook, ja, you name varenda socialt media som finns.

Annons

Jag vill bara berätta för er hur oglassigt mitt liv kan vara ibland. Och hur jävla pissigt jag har mått innan. Självklart är inte detta en del av mig som jag visar upp i bloggen, för det är inte jag längre. Jag vill inte definieras av det som hänt mig tidigare. Det vägrar jag. Man vet inte ens var man ska börja när man ska förklara sitt liv på det här sättet.

Annons

Absolut, jag har fantastiska vänner, mitt liv består av pannkaksätande, cupcakes, att ta selfies i morgonrocken, pyssla gulliga små saker och att pussa på min pojkvän.

Men tro inte att jag aldrig mår dåligt. Jag gråter, ofta. Nästan varje dag numera. Man hamnar i svackor. Orkar ingenting, vaknar upp med inställningen att ”jag längtar tills jag kommer tillbaka till sängen igen.” Mina vänner får mig att skratta tills jag har ont i magen, men ibland kan jag känna mig så utanför att jag lägger mig i sängen och gråter istället för att åka på en fest. Jag äter pannkakor till frukost om helgerna när jag faktiskt tar mig ur sängen med en positiv energi, men jag har nog aldrig någonsin ätit frukost innan skolan hemma. Har inget minne av en trevlig frukoststund tillsammans med familjen innan jag tagit ryggsäcken och satt mig på bussen. Jag tar selfies i min morgonrock som om jag vaknat upp så där, men jag ser ut som ett jävla troll när jag vaknar. Håret spretar åt 4567943075 olika håll, utan smink är mina ögonbryn nästintill obefintliga och mina ögon likaså (inte för att det är något fel med det om man strävar efter den looken, det gör dock inte jag och det är okej det med).

Annons

Ni ser mig inte så där, därför har ni inte den uppfattningen om mig. Och det är mitt val, jag vet. Det är så jag har valt att framställa mig själv. Men jag vill att ni ska veta.

Jag vill att ni ska veta att jag suttit med spritflaskan i handen och en ohälsosam mängd piller som letat sig ner för min strupe. Jag har försökt strypa mig själv till döds, försökt att sluta andas (jävligt korkat, man kan inte strypa sig själv, man svimmar innan, skitsmart verkligen), skurit upp handlederna och inte tänkt på de faktiska konsekvenserna något sådant har. Nu i efterhand känner jag mig så jävla självisk. Den smärtan jag kände är inte ens jämförbar med hur min familj hade känt om dom hade förlorat mig.

Annons

Det mesta av det jag upplevt är alldeles för personligt att skriva om. Det där som ligger mig närmst om hjärtat, som jag drömmer mardrömmar om och river mig likt ett barn med vassa klor inifrån. Kan dock sammanfatta nu att det har gjort mig så jävla tacksam.

Så tacksam över att mina största problem just nu är att jag inte vet vad jag ska ta på mig på morgonen. Att jag inte förstår något i matten. Att jag är så fruktansvärt dålig på att laga mat att jag måste köpa pizza så fort jag är ensam hemma. Att min pojkvän bor i ett annat land och att vi måste stå ut med varandra när vi får aggressionsutbrott för att det laggar när vi ringer varandra via Viber.

Annons

Jag har mått så dåligt att jag inte ens kommer ihåg att jag har mått dåligt. Människor har berättat för mig i efterhand, om den där tjejen som försökte ta sitt liv. Hon som brast som en tandpetare mellan två grova fingrar. Jag har fått höra hur jobbigt det var, för andra också. Att de aldrig mer vill se henne så. Själv minns jag inget. Jag vet inte vem den där tjejen är. Jag minns inte henne. Vi kanske har glidit ifrån och glömt varandra. Förhoppningsvis. Vill nog aldrig mer träffa henne igen.

Alla har sin egen historia. Och angående att må dåligt över att andra verkar ha det bättre, tänk på allt det positiva i ert liv som någon annan skulle vilja ha. Det finns alltid ett gräs som verkar grönare när man ser det från andra sidan. Ibland är det du som blir observerad, även om du tänker ”vad har jag som någon annan skulle vilja ha?”. Låt det också vara okej att må dåligt. Jag har kommit till en acceptans med mitt förflutna. Jag kan se tillbaka och känna att det där var jag förut, men det är inte jag idag. Jag kan se mina ärr och känna mig stark för att dom finns där men för att jag inte är kvar på samma ställe som där jag skapade dem. Låt oss bara känna att vi är bra som vi är.

Tvekade så mycket på om jag skulle lägga upp detta eller inte. Närmre in på skinnet än så här kommer ni nog inte mig. Men jag tycker att man ska prata öppet om psykisk ohälsa. Som någon klok människa en gång sa; vi skulle inte ignorera och hyscha min brutna arm om jag gick runt med den, men vi skambelägger allt som har med depression och det mentala att göra.Varför?

Det kommer kännas knasigt att nästa inlägg förmodligen kommer bli exakt lika glassigt och fläckfritt som mina förra, för det är ju jag och min blogg. Vill att ni ska komma in hit och lämna som om ni sett en feelgood-indie film med Zooey Deschanel. Men jag hoppas ändå att det här ger er lite perspektiv. På vem jag faktiskt är, och vad som dolt sig bakom fasaden. Jag är stark. Ni med. Och vi är alla definitivt tillräckliga.

0 kommentarer till “Alla otaliga gånger jag har velat ta mitt liv”

  1. Om du vara visste hur skönt det var att fp läsa det här, inte att du mådde dåligt (självklart!) men att alla verkligen inte har det så perfekt som det verkar och att jag inte är ensam. Du verkar vara en helt fantastisk person med fantastiska tankar och texter!! Kram

  2. Ville även säga att det verkar helt fantastiskt att vara fin kompis, du har så fina tankar och du verkar vara så mysig!!

  3. så otroligt fint skrivet, verkligen. jag mådde precis jättedåligt och blev ivägtvingad till skolsköterskan som mest pratade om olika psykiatrier och sånt, även om det inte behövdes. sedan gick jag in på din blogg och det hjälpte så hilma mycket att läsa detta <33

  4. SÅÅÅ klokt skrivet, helt underbart att du har låtit oss läsare komma in i skinnet på dig. Jah beundrar dig ÄNNU mer efter det häe inlägget, för jag vet nu att den människan med den balla kjolen och och världens största leende är verkligen en MÄNNISKA, en STARK sån. Det här inlägget berörde mig så mycket, jag önskar att du kunde skriva mer sånna här för dina ord är GULD

  5. Jag brukar inte kommentera men var tvungen att berätta hur fint och viktigt dethär inlägget var. Och att du är så otroligt modig som vågar dela med dig av detta. Bästa jag läst!

  6. Vilket inlägg! Du skriver så himla bra, och att du delar med dig av sånt får en och känna att man inte är ensam om att må dåligt ibland. Och att allting inte alltid är sådär perfekt som det kanske ser ut när man lägger ut en bild. Du är grym Demi! 🙂

  7. Som många andra skrivit är det väldigt skönt på något konstigt sätt att läsa det här och känna att en människa som du, som har en stor blogg på chic, som tillsynes har ett glassigt liv också kan må precis som vilken människa som helst just för att du också är människa. Konstigt egentligen att man exkluderar offentliga personer som ”vanliga” människor endast för att de är just offentliga. Menar självklart inte att det är skönt att läsa att du har mått dåligt, men det blir som en slags lättnad att ingen är ensam även om det känns så.
    Iaf så fint skrivet och måste säga att din blogg utan tvekan är min favorit på många plan.

  8. Jag började gråta av ditt inlägg på bloggen. du satte ord på precis hur jag känner och har känt. På ett halvår har jag gjort så många självmordsförsök att jag inte ens har tillräckligt med fingrar och tår att räkna dom. Jag mår så sjukt dåligt och just nu ser jag ingen annan utväg än att ta mitt liv. Men ditt inlägg hjälpte mig verkligen. Jag är inte ensam, det kanske låter själviskt men det är skönt att inte vara ensam. Trodde jag var ensammast i världen om att känna så. Du är så sjukt stark som kunde dela med dig av det där! Önskar att fler kunde göra det för det är så viktigt

  9. Jag är inte ensam. Jag är inte ensam, det förstod jag när jag läste ditt inlägg.
    Har aldrig känt sådan lättnad, och dina ord träffade rakt i hjärtat.
    Du är grym.

  10. Fick tårar. Jag har känt som du, varit vilsen i själen, känt mig så ensam även fast jag har underbara vänner. Tänkt att ingen kommer gilla mig pga jag blivit avvisad. Trasslat in mig själv.. Hade 1 månad då allt bara blev så fel, mådde SÅ dåligt. Även fast detta pågått i små perioder i mindre doser sedan långt tillbaka.
    Försökte dränka mig i cigg, annat och sprit för att få andra att ta hand om mig, känna att någon annan än mig själv tog hand om allt.. Bara komma bort, glömma. Tillslut fick jag nog. Jag vägrade må så dåligt av andras handlingar/åsikter osv. NU försöker jag hitta tillbaka. JAG är stark. Det är MITT liv.

    Kramar och allt där i mellan <33 Tack för att du delar detta.

  11. Finns inga ord att berätta vad man känner efter en sådan läsning… Du, knappt 17 år, kan trösta vem som helst – oavsett ålder, genus…Fortsätt så och världen blir din! kärlek-kram

  12. Var bara tvungen att säga: FYFAN VA BRA SKRIVET DEMI!
    Just det här ämnet är så extremt viktigt att ta upp. Vi alla mår skit ibland och orkar helt enkelt inte leva. Det är viktigt att dela med sig, för ofta glömmer man bort att de finns många andra som inte heller mår bra, att man faktiskt inte är ensam.

  13. Demi, vad modigt att du vågar dela med dig av dina erfarenheter. Du verkar vara en otroligt klok tjej. Du inspirerar mig till att bli en bättre människa. Tack

  14. Wow, vilken tjej du är som vågar berätta om det här i bloggen! Jag själv mår dåligt och har haft en depression i ett par månader och jag har självmordstankar varje dag, jag frågar mig själv vf jag lever och jag har även tänkt på hur jag skulle ta livet av mig. När jag läser det här så inser jag någonstans att det finns en annan utväg, man kan må bättre om man kämpar, man kan lyckas må bra igen. Tack så otroligt mycket för det här inlägget!

  15. Wow, vilken tjej du är som vågar berätta om det här i bloggen! Jag själv mår dåligt och har haft en depression i ett par månader och jag har självmordstankar varje dag, jag frågar mig själv vf jag lever och jag har även tänkt på hur jag skulle ta livet av mig. När jag läser det här så inser jag någonstans att det finns en annan utväg, man kan må bättre om man kämpar, man kan lyckas må bra igen. Tack så otroligt mycket för det här inlägget!

Visa alla kommentarer

Klicka här för att avbryta svar.

(Obligatorisk)



Annons


Laddar