The story about Karl Johan and getting serious about someone

Fick ett mail av en supergullig tjej häromdagen som jag tänkte svara på här. 

”Hej Demi!

Nu känns det här som en jättekonstig grej att göra men jag kände typ att jag behövde någon objektiv, utomstående människa att prata ut med. Och jag läser din blogg och tycker du verkar himla underbar och ödmjuk och kände att det var worth a try.  Jag undrar lite hur det var när du och Karl blev tillsammans, eller egentligen innan ni blev det. Nu vet jag att det kanske känns för personligt att berätta men om du vill dela med dig av dina erfarenheter hade det hjälpt väldigt mycket! För jag vet att vi alla önskar att vi kunde dra fram värsta romantiska historien, men vi är unga och dumma och det är inte ovanligt att man träffar någon, snackar lite, ligger nå gånger. Och sen då? Vissa kommer fram till att; ”Åh shit det här va najs. Vi kanske borde va tillsammans.” utan att tänka mer på det. Men vissa blir ju fast i detta mönster av att bara snacka, och bara träffas efter fest för att sova ihop. Utan att gå framåt alls. Och jag själv blir nästan lite arg över detta. Det är så himla enkelt för vissa?? Alltså det finns ju bokstavligen folk som helt bara sådär blir tillsammans efter att ha legat ihop några gånger och allting bara flyter på.

 Önskar att det var så enkelt. Skulle verkligen vilja veta vad du tycker om sånt? Hur gjorde ni? Hur börjar man ”bara hänga” utan att behöva ha sex för det? Hur börjar man ta promenader, bara snacka eller bara hänga efter skolan och slötitta på tv ihop? Det blir så himla lätt att killen blir bekväm i att man bara träffas och har sex, utan att han behöver göra något för tjejen i gengäld. Förstår du vad jag menar?

 Alltså, tänk att du träffar någon som du tycker är typ den snyggaste du någonsin sett och på det verkar han också vara asgullig som person. Tänk nu att du är på fest och det är han också och så visar det sig att han är ensam hemma över helgen. Det är väl klart man vill sova med honom?? Plus, man kommer ju fan varandra nära av allt det där bortom själva sexet. Jag menar, pillowtalk är typ what life is made of. Och det där myset på morgonen när man bara ”är”. Men vad händer sen då? Jag menar vi är inte 30 bast och jobbar på kontor och måste ha värsta välbalanserade förhållandet. Förhållanden i vår ålder handlar om att ha någon att ha sex med, någon att bara hänga med och någon att prata om allt och inget med. Det är väl inte sådär jätte komplicerat och krävande? Varför är vissa så rädda för förhållanden då? Hur för man vidare relationen från sovrummet ut?

Problemet är ju att man inte ens kan bli arg på en kille om man inte är i ett förhållande med honom. Även om man ”hållit på” i typ ett år och legat ihop fram å tillbaka. Hur ska man få en kille att förstå att man vill något mer utan att han känner sig inträngd och kontrollerad? Jag menar, om man ändå redan ligger ihop, varför skulle han vilja commit till ett förhållande? Han får ju ändå det han vill utan att ha några som helst krav på sig. Hur ska man göra för att få honom att inse att det inte alls är så läskigt med att vara någons pojkvän. Att man hade vart den mest chill flickvännen han kan tänka sig, med tanke på hur chill, lojal och förlåtande man är i ett unofficial-förhållande? Jag tycker det är så himla svårt, och kanske är jag patetiskt eller whatever. Är också lite osäker på ifall något av det jag försökte få fram made sense, men men. Tänkte att du verkade som en person som det skulle gå att diskutera sånt här med, så tänkte att varför inte. OM du känner för att svara, så är jag tacksam på förhand. Annars, förlåt för att ha slösat din tid med mina hopplösa killproblem. Ha det bra, kram! Maja.”

Hej Maja! För det första, TACK för alla varma komplimanger, wow!! Och tack för det långa fantastiskt viktiga mailet. Du är definitivt inte ensam om att vilja ha svar på alla dessa frågor. Jag har själv tänkt trehundratusen gånger på detta och jag ska försöka sammanfatta vad jag oftast kommer fram till.
Problemet med att ta relationen ut från sovrummet är ju just det du beskriver. Killen tycker att du är chill, lojal och förlåtande. Varför skulle han någonsin vilja ändra på det? Jag tror att alldeles för många människor jag fått det här med relationer om bakfoten, speciellt i vår ålder. Det är så himla mycket

”Åh jag har inte tid för en flickvän just nu”

”Nej jag måste få vara fri ett tag”

”Oj vad seriöst med förhållande, kan vi inte bara ha det som vi har nu??”

”Men jag fyller snart 18…Vill inte ha tjej då”

”Det är ju sommar snart..?”

(douchebag-quotes taken from real life experiences)

Det finns undantag. Men oftast är dessa meningar ren och skär bullshit. Folk är LIVRÄDDA för att binda sig, de är LIVRÄDDA för att tabba något som är seriöst, och för att avge löften de tror att de inte kan hålla. De ser förhållanden som ett slags fängelse, istället för en frigörelse, som det faktiskt ska vara om du nu har någon du är kär i. Ibland beror det på att de bara är idioter (ofta) men det kan också vara att de faktiskt haft rätt dåliga erfarenheter av förhållanden. Är den du vill binda dig med av den senare typen, och det känns rätt, vänta då. Snälla, ge det tid. Är människan dock inte det är det bara att gå vidare till nästa, eller gå vidare till ingen alls, eller alla! Så länge du inte ser tillbaka på tölpen bakom dig.

Det gäller också att kunna skilja på att vara på väg in i en relation, och att faktiskt bara ha lite roligt med någon. Är man på samma sida känns det oftast mer självklart att ta steget.

Historian om mig och Karl är rätt lustig faktiskt. Min vän Frida och jag hade sett honom i vår favoritserie han medverkat i (Full Patte), och när jag låg i min förtvivlan klockan tre en sommarnatt och fällde en tår på grund av det sista avsnittet av serien jag just sett, såg jag hans namn i eftertexterna och bestämde mig för att skicka en peppande kommentar på facebook. Jag gav en komplimang angående hans medverkan i serien och sedan pratade vi i ca två minuter till innan jag bjöd ut honom på en dejt. Han tackade ja, gav mig hans nummer och sedan hördes vi inte på en hel månad.

Jag tänkte att vi förmodligen aldrig mer skulle talas vid, men att jag i alla fall nu hade en rolig historia att dra för Frida. Men så en dag mitt i lovet, när jag och Sallo låg och bakissov i min soffa så skrev han till mig, och frågade när vi skulle gå på den där dejten. Mina ögonbryn tillsammans med mina smilgropar höjdes till taket och jag blev så förvånad över hur han ens kommit ihåg mig. Vi sågs sent en festkväll hemma hos Sallo några dagar senare, och det slutade med att vi båda använde att han bodde långt bort (det gjorde han inte alls) som ursäkt till att han skulle stanna över natten.

Dagen efter skrev han till mig redan samma kväll, och sedan sågs vi ungefär varje dag resten av lovet. Jag smygsov hos honom (förlåt Csilla och David, hoppas att detta inlägg var så långt att ni inte orkat läsa hit), och vi gick på promenader, åkte båt till okända öar, låg i studsmattorna i Vasaparken och skapade minnen som jag aldrig kommer glömma.

Redan första gången vi möttes visste jag att han var den bästa killen jag skulle få uppleva. Och även om vi bara hade spenderat den natten ihop, så hade jag rätt. Det var dock även den kvällen han berättade att han skulle flytta till England i slutet av månaden, vilket förstås blev både ett hinder och något som gjorde att alla stunder blev en miljon gånger mer speciella.

Jag kände verkligen från första början att han var människan jag ville dela allt med, hur klyschigt det än må låta.

Han hade ingen jävla aning. Jag tror inte att han förstod att han ville vara med mig på riktigt förns i vintras, haha! Självklart fanns det stunder då jag tvekade med, och försökte intala mig själv om att det ändå aldrig skulle fungera. Jag försökte tänka på alla hans dåliga sidor, som hur han jämt ville vakna tidigt men ändå alltid snoozade över larmet och sedan blev irriterad på mig, eller hur han alltid kommenterade ALLT högt på bio, eller hans språk som han kommit på med sina vänner som jag inte förstod ett dyft av.

Men sedan insåg jag att det bara var dumt att kämpa emot det. Att jag egentligen älskade hur han betedde sig om mornarna, och att han satte larm även fast han ville sova länge. För då fick jag vakna till och krypa tätare intill, och sova en stund till i världens bästa famn. Jag älskade hans språk med sina vänner, som jag till slut bestämde mig för att lära mig och vara en del av. Till och med mina vänner kan det nu, haha!

Att ta steget från att hålla hand i sovrummet till att hålla hand ute, i det verkliga livet hade alltid varit ett självklart val för mig. Det var faktiskt inte det för honom. Jag visste att han behövde tid, och tro mig. Han var värd väntan. Det finns ingen annan jag hellre hade velat vara med. Hela min värld vändes upp och ner när han visade hur väluppfostrad och trevlig man faktiskt kan vara. Blir fortfarande förvånad när han ringer varje dag om han vet att jag är ledsen, att han svarar med lika långa (om inte längre) kärleksförklaringar när jag skriver hur mycket jag tycker om honom, och hur han än idag skriver att han älskar mig jämt jämt jämt, och ännu oftare när han är full.

Det viktigaste när man själv vill ta steget är nog respekt. För sig själv och sin partner. Att respektera sig själv nog att man förstår och lämnar med värdighet om det inte löser sig. Att respektera sin partner nog att man ger den tid om det behövs. Och håll kvar vid allt som känns rätt innerst inne, djupt i hjärtat. Allt som ger dig pirr i kroppen ända från tårna, och allt som tar hand om dig när du är ledsen och peppar dig när du är glad. Det kommer kännas när det är rätt, och är det inte rätt så var ni helt enkelt inte på samma sida.

Kärleken ska vara enkel. Men den är också fylld av passion, komplikationer, trygghet, varma famnar, tårar, skratt, pinsamma tystnader, gömma sig för den andres föräldrar under täcket när de inte vet att man spenderat natten där, att klia varandras ryggar, vakna upp och vara lite ledsen i vetskapen om att man ska skiljas åt, om så bara för en dag. Glädje. Sorg. Allt däremellan. Men det är när man är kär på riktigt som allt det känns enkelt att ta sig igenom. Därför vet man om man ska ta steget eller inte. Känns det lätt eller svårt? Känns det självklart eller inte? Får din partner dig att se ut såhär > : ( eller såhär > : )?