Jag vill bli fantastiskt kär och dansa på små rosor. Jag vill att det ska vara som i en svartvit film där man ser en silhuett av bar hud ligga på en säng i motljus, och sedan smeker någon lätt den bara huden som om den vore gjord utav tusen små diamanter som bara rinner av kroppen.
Jag vill bli kysst på pannan och hakan och kinden och det där speciella stället mellan ögat och ögonbrynet. Jag vill bli buren hela vägen från en fest i Flemingsberg till min port för att mina klackskor gör för ont.
Jag vill stjäla en vägkon och skratta lika snyggt som Scarlett Johansson i slow-motion samtidigt. Jag vill kunna alla Håkan-texter och sjunga med högt varje gång man hör hans låtar med alla andra ”kolikbarn” i sjömanskostymer. Jag vill kunna hjula på Sergels torg mitt i natten bara för att inse hur korkat det är och springa ifrån alla pundare. Jag vill gråta till lejonkungen bara för att alla andra gör det.
Men jag orkar inte bli kär. Det är så frustrerande och tidskrävande och allt jävla ”nu-har-det-faktiskt-gått-fyra-timmar-vill-han-inte-ha-mig-är-jag-ful” tjafs. Jag orkar inte vara svår men inte onårbar, sexig men inte slampig, vara hon som kan äta hur mycket som helst men ändå vara konstant fit for fight. Jag orkar inte åka ut till Flemingsberg i klackskor för jag är så jävla lat och har hellre på mig vans.
Jag orkar inte bli en del av poppargruppen som skriver Broder Daniel i sina pannor för att smärtan de sjunger om är igenkännlig. Jag orkar inte försöka lära mig hjula för att jag minns hur Demi, åtta år, stod på gräsmattan och såg alla andra barn hjula medan hon själv knappt kunde göra en kullerbytta utan madrass.
Men så kom jag på, att jag vill ju. Och steget mellan att vilja och att göra är ju…bara en handling bort.
Att vilja är nog en bra början.
Fan va bra du är på att skriva! Tack för inspiration