Det är spännande det här med att ha en blogg. Man ska liksom vara på något slags stabilt humör hela hela tiden och alltid visa upp sin bästa sida, sitt bästa jag. Nu känner jag mest för att ta en hammare, gå in i ett rum som har ljudisolerade väggar, men också har golv, väggar och tak som är gjorda i väldigt tunn betong så att jag kan slänga hej vilt med hammaren och slå sönder allt i min syn. Sen vill jag bli klämd i en kudd-rulle och skrika tills jag blir konsert-hes i rösten. Typ så. Men så är det meningen att jag kanske ska kommentera mina katt-vans eller hur mycket jag ääääälskar min burberrykjol (vilket jag iofs gör, väldigt mycket, men ni förstår).
Livet är bra märkligt hörni. Nu blir jag lite osäker på om jag ska publicera denna text eller om jag ska skriva om den och kommentera mina katt-vans och hur mycket jag älskar min kjol. Men det är nog bra om ni får veta vad jag känner på riktigt också, ifall att någon av er har en pappa eller mamma som vet det där med att bygga betongrum med kudd-rullar. Hör av er snarast isf!
skirt-Burberry, shoes-Vans, tee-I forgot and my closet’s a mess so I have no idea, bag-Asos, sunnies- Quay
