Sedan berättar jag om dig. (…) Du lutade dig fram och jag trodde att du skulle viska något, men istället kysste du mig på halsen precis under örat. Jag ryste i hela kroppen. Du sa aldrig hej då, utan gick bara in i porten. Vände dig aldrig om för att se om jag följde efter. Väl hemma upptäckte jag en lapp i min ficka med ett nummer på. När jag ringde upp två dagar senare svarade du.
”Jag visste väl att du inte kunde hålla dig.”
Min mamma fortsätter att stryka mig över håret och jag skäms genom hela berättelsen. Jag skäms så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mina ögonlock är svåra att hålla uppe och till slut somnar jag, i hennes knä.
Jag drömmer om er båda. Vi ligger vid ett kalkbrott, avskuret från omvärlden. Vatten porlar runtomkring oss och jag dyker rakt ner i det turkosblåa vattnet som man kan se ända ner till botten på. Träd med stora gröna fuktiga blad omringar vår egen naturliga pool, och hon hoppar ner i vattnet till mig med en sådan elegans att jag för en kort stund tror att hon är ett djungeldjur. Kanske en katt av något slag.
Du har legat i vattnet länge, din min är alldeles fridfull. Du simmar fram till mig och ditt mörkbruna hår ligger slickat längsmed ditt huvud. Jag får rysningar när du tar tag om min midja och drar mig närmre dig. Min kropp är alldeles stilla, men jag flyter ändå. Ingen av oss sparkar med benen eller håller oss uppe med armarna. Vi är helt tyngdlösa under vattnet. Du andas mig i munnen och sedan kysser du mig. Mjukare än någonsin. Jag tänker på hur hon simmar förbi oss och tar ett andetag för att dyka ner i vattnet. Hon simmar ner till mig. Vi behöver inte andas. Sedan gör du något som bekräftar att jag drömmer. Jag flyter upp och då håller du hennes kind i din hand. Ni andas tungt, ansträngt. Sedan lutar ni er mot varandra och kysser varandra. Med mer passion än jag någonsin upplevt. Händer detta? Ens i mina drömmar?
Jag vaknar med ett ryck av att någon plingar på dörren. Det är lördagsmorgon och jag är ensam hemma. När jag kikar ut genom titthålet ser jag att det är du. Du står och håller i en ananas, vaggandes snabbt och diskret som om du lyssnade på en dansnödig låt.
”Jaså? En ananas. Är det så alltså?” frågar jag och släpper in dig.
”Ja.”, svarar du och ler diskret.
Ananasen var vår symbol för kärlek. För oss. Alla gånger du undrat vad vi egentligen höll på med, eller när något har blivit för mycket för oss att svara på har vi promenerat till affären och delat på en ananas. Bara för att du bara tycker om gul frukt, och för att det är en tidskrävande sak att äta. Det var vårt sätt att försöka skiljas åt utan att faktiskt vilja säga hej då.
Du kommer och håller om mig bakifrån när jag skär upp den, och du smeker mig med kinden på ryggen. Jag är bra mycket längre än dig, men ändå hör jag dig när du viskar.
”Det måste få vara slut nu. Det här är hej då på riktigt.”
