”Jag vet inte ens hur jag ska klara den här natten. Hur ska jag då klara ett helt liv bärandes på den här sorgen?”
Så skriver den anonyma människan som driver min nya favoritblogg som jag tror innehåller världens vackraste texter. Eller, dem är inte särskilt vackra egentligen. Dem är hemskt ärliga och hjärtekrossande. Det är nog ärligheten som är det vackra. Trots att den som skriver är anonym är texterna otroligt öppna. Den handlar om hennes (jag tror att det är en tjej, vet inte) liv och hur hon hanterar sorgen av hennes före detta pojkvän som bedrog henne under deras bröllopsplanering.
Jag kan inte säga att jag förstår smärtan, kan nog inte ens föreställa mig hur det är. Men jag vet hur det känns att bli lämnad, bara sådär. Att stå där, ensam och känna sig tom. Som om någon sprättat upp hela kroppen och bara plockat bort alla viktiga delar som håller en vid liv. Det är svårt att tänka sig att man ska resa sig igen och fortsätta. Varför? Bara för sedan hitta den där lilla lappen två månader senare med ett gulligt meddelande bara och gå sönder igen? Eller när man oavsiktligt lyssnar på den där låten som bara gör så ont så ont.
Däremot vet jag också att tiden läker alla sår. Det finns ingen som kan säga det till dig just då, när man är så ledsen. För vem vill lyssna på någon som berättar hur lycklig du kommer bli utan honom/henne när du mycket hellre är olycklig, så länge den du älskar finns i ditt liv. Men man ställer sig upp, på ett eller annat sätt. Man skrattar, dansar och kysser andra. Sedan bryter man ihop. Och så börjar man leva igen, skrattadansakyssa. Så repeterar sig processen tills man en dag är lycklig på riktigt.
Nu blev det här inte alls så som jag hade tänkt mig, ville ju bara visa upp den bra:iga bloggen jag hittat. Men jag tror att det är viktigt… Att veta att andra också lider alltså. Inte för att man vill se andra ledsna, utan mer för att få ett perspektiv på livet.
HURSOMHELST heter bloggen trehundrasextiofemdagarnu och jag har sträckläst alla inlägg. Hon skriver utan bilder, därav bilden ovan som inte alls hör hit.
Ps. känns det inte som om tiden kommer läka alla sår kan du äta choklad, det läker också alla sår.♥
Ps 2. varför känner man sig alltid så mycket djupare och ledsnare på söndagar??
