Varning för zuperdeep kvälls-demi.
Jo, det där med att hålla humöret uppe. Det är ju relativt svårt nu känner man, trots all jullycka och nyårslängtande och att det inte kommit någon snö än. Men det känns, i luften. I hela Stockholm faktiskt. Vem är inte trevligare på bussen när man har shorts och linne på sig istället för en dunjacka och väska som faktiskt tar upp tre platser, men den där jäveln som prompt insisterar på att slänga iväg din väska för att oj vadå missade du dina tre sekunder där jag tittade på dig med min ”flytta på dig” min äeee synd hejdå väskis!
Men det finns saker som är riktigt bra med vårt avlånga land, t.ex att det enda som krävs för att jag 100% tryggt ska kunna gå över en väg är en blå skylt med en gubbe på, för att jag får gratis icke-obligatorisk utbildning och för att en förlossning kostar ynka noll kronor för dig, istället för 40 000 som staten bekostar.
Ja, trots detta är det inte så lattjo med Sverige, och den gråa atmosfären som ligger tjockare än rökdimman från en estetisk gymnasieskola, så vet jag. Jag vet hur jobbigt det är att man i skolan är hur glad som helst och ja, det ÄR ju faktiskt roligt för ens vänner är där och hemköp är nära vilket betyder 10 min från närmaste lussebulle vilket betyder lycka, men…
När man kommer hem då? Och allt är bara mensmensmens? Ibland känns det som om jag har PMS sju dagar i veckan fyra veckor i månaden. Ungefär som om man har en viss mängd glädje och istället för att sprida ut lite hela tiden så bara exploderar man. Och sen finns det inget kvar i den där kärleksburken, och då blir man ledsen.
Lite så tror jag att det är faktiskt. Att väldigt många av oss tror att vi måste spara på vår lycka och vår kärlek. Som om det vore en värdecheck. ”Nej, jag använder den inte nu, det kanske kommer ett bättre tillfälle.”
Men vår lycka och kärlek är ingen värdecheck. I min rosa fantasivärld vill jag tro att man får så mycket kärlek som man ger. Så, om du får lite kärlek av mig som du kan lägga i din burk, så får jag lite av dig till min burk. Och så fick man lite extrakärlek varje gång man varit snäll utav kärleksbanken.
Tänk vad oändligt med kärlek det skulle bli om alla var lite lite gladare då. Just nu känner jag mig lite som en hög Care Bear som pratar med gäll röst och bajsar regnbågar men hellre det är den där väskslängaren. Vi vet alla om väskslängaren. Låt oss ta bort hen (betoning på hen detta kan inte bli mer pk) och införa fler regnbågsbajsare. Typ…obamacare. Fast Demicare…bear.
