Att vara jämställd

Kapitel 1

Del 3

Att vara jämställd

Jag är inte insatt i politik överhuvudtaget. Jag vet att vänster är rött och höger är blått, sosse används som skällsord, att statsministern inte har något hår, Anders Borg har så mycket hår att han måste ha en tofs och att Sverigedemokraterna är big no-no.

Men om det är något som faktiskt har fångat upp mitt intresse så är det feminism. Hela tiden strömmar det in trender. Glasögon med plastpinnar till ränder istället för glas, träskor, att noppa bort 98 % av ögonbrynen, att försöka växa tillbaka 200 % av ögonbrynen, att planka på att man ser, KOSS Porta Pro hörlurarna, den där baseballjackan från Gina Tricot som var hetast på jorden år 2010 (ni vet vilken jag menar). Listan på relativt onödiga saker som har blivit trendiga fortsätter i all oändlighet, och idag är det  trendigt att stå för jämställdhet. Hur ballt är inte det?

Jag är absolut för att det ska vara jämt för de båda könen. Nu påstår jag inte att jag är extremfeminist och att mitt liv består av demonstrationer och hetsiga debatter så fort någon gör något som anses icke-pk. Men häromveckan gjorde jag ett skolarbete där jag skulle välja ett yrke jag skulle kunna tänka mig att ha i framtiden och kolla upp hur mycket jag skulle få i lön. Och det var då det slog mig att det faktiskt ÄR så att kvinnor tjänar mycket mindre än män. Hela tiden har jag viftat bort det och tänkt att det kanske bara var vissa yrken eller specialfall som blivit extra uppmärksammade, men det var så vid nästan alla jobb jag sökte upp. Varför? För mig är det helt orimligt att en människa ska tjäna mindre bara för att den har ett annat kön. Det är som att påstå att brunögda ska tjäna mer, bara för att ja, det är så.

Folk kan bli smärre irriterade när jag säger att jag står för jämställdhet men inte går på just demonstrationer eller tar upp hetsiga debatter, men för mig räcker det där lilla. Att jag vågar säga ifrån när någon knuffar till mig och frågar vad jag gör utanför köket. Eller bara det faktum att jag, som kanske möjligtvis har en påverkan på någon annan, säger att jämställdhet är bra.

 Det här är nog bland de få trender som liksom inte riktigt kan gå överstyr. Feminism har ju en gräns där allt faktiskt är jämt. Går det längre än så är det inte feminism längre (ganska viktig sak att tänka på, citat från feministguden Gudrun Schyman). Även fast en helt okunnig människa hakar på och skriker ”KROSSA PATRIARKATET” bara för att, även fast en inte ens vet vad ett patriarkat är (no shame, det visste inte jag heller förens några veckor tillbaka) så kanske det finns någon person som tänker ”Oj, vilken häftig människa. Jag vill också stå för något.” och så vips har man en grupp som kanske kan göra något åt att jag som kvinna kommer tjäna mindre än vad min manliga kollega gör, trots att vi har samma sysslor. Därför behöver just jag feminism.

Jag behöver feminism för att jag inte vill dra ner kjolen extra mycket när jag hör ett killgäng stå runt hörnet. För att jag inte ska vilja byta tunnelbanevagn på grund av någon som försöker tafsa på mig. För att min kompis inte ska behöva beställa taxi med kvinnlig förare. För att alla människor som lever här kompletterar varandra, och att 50% av jordens befolkning inte ska anses som mindre värda. Känns ju ganska dumt, för vad vore vi i grund och botten utan den ena parten?

Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle skriva en sådan här text, referera till Gudrun Schyman och använda ordet patriarkat i en riktig mening. Det har nästan känts lite tabu och otillåtet att uttrycka sin åsikt utan att bli dömd som feministfitta (konstigt skällsord egentligen, varken feminist eller det kvinnliga könet är negativt) och andra relativt tråkiga saker att bli dömd som. Men jag vågar. För att det gynnar alla.