Att låta sin lycka…

Del 2

Kapitel 1

Att låta sin lycka bli beroende av andra människors handlingar

Det finns rätt mycket jag inte vill ska hända i mitt liv. Bli misshandlad, bli rånad, se någon dö, tappa telefonen (gud bevare om en 16-åring skulle förlora hennes käraste ägodel), eller vara så korkad att jag klipper page bara för att ligga i sängen och gråta dagen efter.

Men bland den där listan finns det något som ligger bland toppen, något som jag är fruktansvärt rädd för. Och det är att låta sin lycka bli beroende av andra. Jag får fullständig panik när jag känner att jag närmar mig den personen som blir ledsen när man inte får svar av en viss person, eller när man blir irriterad för att någon i skolan är bättre på något än en själv. Det känns väl egentligen inte som en särskilt stor grej, men tänk vilka stora trassliga nät man lägger sig och rullar runt i när man börjar tänka så.

Förut kunde jag bli ledsen över precis allt som alla andra gjorde, men vad jag själv gjorde spelade ingen roll. Man hamnar i något slags omedvetet självdestruktivt beteende och koncentrerar sig så mycket på vad andra gör och vad andra tycker att man helt glömmer bort att man faktiskt är en helt egen person. Med egna åsikter, och egna tankar. Och egen lycka. En lycka som inte ett sent svarat meddelande eller ett matteprov ska få rubba. En lycka som är din egen lugna damm och den enda som får doppa tårna eller hoppa högt och skvätta runt i, är du.

När de stunderna väl kommer då jag börjar känna att det sticker lite i fingrarna och att man nästan inte kan hjälpa att må dåligt på grund av något så simpelt som till exempel ett sms brukar jag alltid stanna upp. Se sig omkring och undra lite vad man håller på med. Ska man verkligen låta hela kvällen påverkas? Eller ska man bara tänka att hen kanske gör något viktigt, inte har koll på telefonen eller helt enkelt inte har tid för att svara. Trots att är det väl så man gör när man kommunicerar med någon via text eller samtal, man svarar när man vet att man har tid.

Att låta ens lycka vara beroende av andra handlar inte bara om att kunna intala sig själv att det faktiskt finns en anledning till varför din klasskompis fick bättre betyg, utan att vara tillräckligt självsäker för att kunna säga till sig själv ”Jaha, det är okej. Hen pluggade mer än mig, men nästa gång ska jag överträffa mig själv och bli ännu bättre.”

Livet borde inte vara en tävling mot andra, det borde vara ett långt lopp där du springer mot dina sämre stunder och din sorg. Och när du vunnit (inte om) kan du ligga på en solstol med dina fantastiska minnen och dina härliga framtidsplaner med en pina colada i handen.