Annons
Annons


Att första kärleka


sånaken

Del 2

Kapitel 4

Att första kärleka

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 22.58.08

Okej så, anledningen till varför det inte kom upp något förra veckan var för att jag var så jäkla stressad. Ni vet sådär stressad att man sitter uppe till två på natten bara för att hinna med livet. Jag vill aldrig att mina texter ska vara påtvingade och halvdana, för det syns så väl. Jag vill att min blogg ska vara äkta, därför föredrar jag sena inlägg framför dem där inläggen som hamnar uppe och ändå är så jävla bajsnödiga.

Annons

Men nu är jag lugn. Ligger i min säng med noll läxor, sprängande huvudvärk och en hel del saker att fixa men det spelar ingen roll. Nu vill jag skriva till er. Och berätta om något som kanske är lite för känsligt, lite för tidigt och lite för mycket att skriva om. Men jag gör det ändå. För att det ska vara äkta. Idag kommer jag att berätta om min allra första kärlek. Den där människan som satte exempel på alla mina framtida pojkvänner.

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 22.58.19

Det var sommaren innan hösten då jag skulle fylla 14, och jag hade träffat en kille som jag ville vara med hela hela tiden. Vi spenderade nästan varje dag ihop den sommaren, trots mitt utegångsförbud (förlåt mamma, hoppas att argheten över att jag bröt utegångsförbudet har något slags bäst före-datum, det var trots allt tre år sen). Vi möttes på mitten och promenerade hem till mig, och hem till honom. Inte hela vägen in förstås, att träffa den andres föräldrar vore ju skrik och panik visste man ens hur man gjorde sånt nej inte alls. Trots att det tog över 40 minuter att gå (vi tyckte att vi bodde så himla nära bara för att vi var kära oj vad kärleken är blind och HURTIG) så gick vi den där sträckan, fram och tillbaka, runt runt och runt. Det fanns inget annat som var viktigare, ingen annan man behövde träffa. Sommaren gick och när skolan började minns jag att vi bestämde att det var vi. Eller, det förstod vi nog långt innan, men då fick omvärlden ta del och veta det. Jag minns att jag kände mig så viktig. Som om det var någon slags bekräftelse, den här vetskapen om att alla andra vet. Till en början visste jag inte alls hur jag skulle bete mig, skulle man ringa eller smsa, träffas en eller sju gånger i veckan, pussas inför andra eller vara diskreta? Vi var båda motsatsen till kärleksveteraner och det var så skönt att vi kunde lära varandra allt det där. Hösten kom, löven föll och man tänkte inte så mycket. Man bara var med varandra. Lät den enas närvaro bli en del av vardagen. Umgicks och promenerade precis på samma sätt som alltid. Jag var så kär att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag minns hur man räknade dagar, månader, och tänkte att OJ vad vi går framåt, tänk vad mycket TID vi har spenderat ihop som ett par. Lite som om tiden skulle avgöra hur pass kär man är, eller hur pass bra ett förhållande var. Sen kom det andra människor i våra liv, andra människor som påverade oss och så gick saker åt helvete. Man tröttnade på varandra, började tänka och ta åt sig när folk sa att man förtjänade bättre, att man bara skulle göra slut. Det var inte vi längre, utan det var han och jag som hade något slags trygghetsförhållande bara för att vi inte visste bättre.

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 22.58.28

Vi grät, skrek, kysstes, gjorde slut, blev tillsammans igen och vi båda ville nog innerst inne att det någonstans skulle hålla ett tag till. Att det skulle vara vi, precis så som det var under sommaren. Så höll vi kvar vid tanken om att det kanske skulle bli bättre, att saker löser sig med tiden. Mina tankar och mitt hjärta låg någon helt annanstans än hos honom, och han hade antagligen tröttnat på mig för länge sen, men vi var med varandra bara för att. Precis som så många andra par som är rädda för att stå ensamma och inte klara alla vardagliga saker själv. Jag kan fortfarande känna mig ensam när jag somnar själv en vardagkväll. En kväll som man egentligen brukade spendera hos den man tyckte så mycket om och aldrig sov på riktigt hos, utan bara låg och höll om varandra och svettades ihjäl för att det var så jävla varmt men gud förbjude att man faktiskt skulle släppa taget på riktigt och sova.

Men så till slut, sommaren därpå så tog allt slut. Jag minns att jag satt i min säng. Packningen inför kollot som jag skulle åka på dagen efter låg på golvet och han var ute på en ö med sin kompis.

”Är du ens kär i mig?”, frågade jag via sms när jag märkt att han betett sig tyst och sådär smygigt som man gör när man vill undvika någon. Det gick liksom inte att låta bli.

”Jag vet inte.”

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 22.59.22

Och så satt jag där, tårarna rann och jag trodde allvarligt talat att jag skulle dö. Jag grät till Veronica Maggios ”Snälla Bli min” hundra gånger för många (ett scenario jag refererat till många gånger), och hela den värld jag kände till rasade samman. Trots att vi kanske inte riktigt var på samma spelplan längre, trots att det inte var samma känslor, trots att jag kanske egentligen hade föredragit någon annan så gjorde det så förbannat jävla ont. Min allra första kärlek, min allra första historia som jag kunde dela med mig och tala om som om jag spred rosor på marken, var helt plötsligt borta. Då när jag satt där var jag fylld av sorg, hat, kärlek och alla känslor var blandade på det där dåliga sättet, ungefär som en restaurang som säljer pasta, pizza, thaimat och sushi. Man blir liksom lite skeptisk av bara tanken. Men idag har vi träffats, skrattat och jag känner mig nästan lite till ro. Lite ”han är ett väldigt väldigt fint minne, och jag är tacksam för dem erfarenheter jag har fått”.

Det ska man alltid vara. Igår när jag satt och pratade med Awa i min säng och åt glass sådär alldeles för länge för att det ens skulle vara hälsosamt (väldigt mysigt dock) så sa hon något väldigt klokt. ”Man kan lära sig av sina misstag, eller så ältar man dom. Det är ett personligt val man gör.” Och det är väldigt sant. Jag har valt att lära mig. Så tack, alla ni som på något sätt interagerar i mitt liv. Ni lär mig saker varje dag.

Kommentera | Translate


Annons



Laddar