Annons
Annons


Literally mad about love


IMG_3989

Hej. Jag ville bara skriva av mig. Här på min favoritplattform som jag spenderar mest tid på. 

FY FAN vad jag är trött på kärleken. ”Vad har hänt??” kanske någon undrar, men inget konkret har hänt. Inget konkret. Kanske livet som kom i kläm, kanske en rad olika händelser som staplades på varandra eller bara småsaker jag kanske inte bryr mig om men undermedvetet gråter över. 

Annons

Varför är så många i konstant behov av kärlek? Det finns förstås naturliga skäl, så som att fortplantning måste ske för att vi ska föra vidare det mänskliga arvet men allt annat då? Varför kan det bli så himla komplicerat? 


Ska inte kärleken vara simpel? Visst kan det ha sin charm att ha olika åsikter, att ligga förtvivlad i sin säng för att nästan sekund bli uppringd och uppmött för kyssar som aldrig tycks ta slut. Men det är så mycket krångel. Så himla mycket att tänka på jämt. Så mycket daltande hit och dit, försöka sätta etiketter på allt och vara ledsen en hel dag över något så litet som att inte få ett svar på sms.

Jag vill tro på att det finns total lycka inom kärlek. Man kan bråka och vara arg, men jag vill tro på fullaste allvar att det finns en människa där ute som kommer få dig att aldrig tvivla. Det ska vara så självklart, och alla dumheter om vem som skriver först eller vem som betalade sist ska vara om bortblåsta. Så länge har jag längtat efter att få vara i ett förhållande igen, att känna mig trygg och stabil. Men varför då? Varför kan jag inte vara stabil själv??

Kom underfund med häromdagen att jag i de flesta av mina förhållanden mådde mer dåligt än bra. Eller känslorna kanske väger upp varandra. När jag väl var lycklig och kär var jag nog godare och lyckligare än en ovetande Eva i lustgården (innan hon träffade ormen och hela den där biten), men när jag var ledsen. Oj. Hela världen rasade. Det kunde liksom vara så mycket småsaker också. Så himla mycket småsaker. Som att inte höras av under några timmar (jag skojar inte ens förstår inte hur jag hade tid med livet man pratade ju JÄMT). Eller ha en liten dispyt. Och så sitter man där, med sina vänner och gör något som egentligen är fantastiskt mysigt men man kan inte fokusera på hur bra nuläget är för allt man tänker på är honom, honom, honom.

Aldrig mer vill jag bli så pass beroende av en annan människa att en liten argumentation gör mig så sårad att jag går under. Aldrig mer vill jag vänja mig vid att må dåligt på grund av någon annans beslut. Det ska inte få komma på köpet med den otroliga lyckan som uppstår när man bara får vara med varandra. Den lyckan ska stå ensam och stadig. Känner mig lite som en hippie varje gång jag ska förklara vad kärlek är, för jag vill alltid att det ska vara soft. Fritt. Ensamt, tillsammans. Utan att behöva göra en relation till en punktlista och lägga allt i fack.

Vill tro att det finns simpelhet och att man inte behöver brådska fram något. Att det kanske en dag kommer vara självklart, men till dess får det vara lika oklart som idag.

Jag har hört att man ska stanna med en person om det är minst 70% bra, att man ska lämna om det är mindre. 

Men varför fan ska man nöja sig med 70%? 

Om jag någonsin ska vara med någon igen ska det vara 100% ömsesidighet och kärlek. 

Kommentera | Translate


Annons



Laddar