Förälskelse

Godmorgon och välkommen till en ny kategori! En gång i veckan kommer ett stycke ur min novell ”Förälskelse” att komma upp här på bloggen. Den handlar främst om kärlek, men också om vänskap, sexuella läggningar, normer, att vara tonåring och att känna sig så jävla dramatisk. Den är inte alls färdig eller genomtänkt, så blir det nästan aldrig när jag skriver (vet inte om man vill höra sånt men det är den hårda författarsanningen), så kom JÄTTEGÄRNA MED FÖRSLAG på vad ni vill läsa om! Har väl ett litet hum om vad som ska ske och så, men ingen riktig bild. Tyck gärna till, är detta kul eller bajs?? Tänkte att det vore trevligt med lite ”drömma-sig-bort-läsning” nu under hösten.

Du är vacker, så fantastiskt vacker och komplicerad. Mest komplicerad. Drömsk, med en blick som får mig att känna mig tom och fylld på samma gång. Jag smeker dig lätt på axeln och din nakna hud under mina lagom kyliga fingertoppar är brännhet. Du ser upp på mig och ler, lutar dig fram för en kyss men jag avbryter dig genom att lyfta upp dig i min famn. Det är klumpigt och inte alls så som i filmerna och du skrattar åt hur osmidiga vi är.

”Kom, lägg dig här istället.”, säger du och smeker med handen över täcket på sängen. Du kryper ner försiktigt och du ser så stark ut när du ligger där. Jag betraktar dig en stund. Det är förundrande vackert hur du som gått sönder så många gånger, nu ligger här hel. I min säng, väntandes på mig. Det känns lustigt att jag ännu har både jeans och tröja på när du varken har över eller underdel, så jag klär av mig. När jag lägger mig tätt intill dig och borrar in ansiktet i ditt hår märks det att vintern är på väg. Bådas fötter är för kalla för att röras vid och lakanen känns krispigt kalla. Du vänder dig om med ansiktet mot mitt och undrar varför jag alltid insisterar på att ha fönstret öppet. Sedan svär du, tyst och huttrar till. Lägger dig ännu närmre, så nära att vi andas på varandra. Min hand känner hela dig under sig, din arm, din midja, din höft. Den sveper ner bakom låret och lyfter upp det i knävecket så att du håller om mig med ena benet. Jag känner din ryggrad. Kramar håret i din nacke och masserar dig lite lätt.

Undrar om du vet om hur vacker du är.

Mitt hjärta klappar så fort att jag blir varm men du verkar inte märka av det. Du kanske tänker att jag alltid är varm, eller att vi legat bredvid varandra tillräckligt länge för att inte frysa ihjäl nu.

”Vad vill du?”, frågar jag dig och du tittar undrande tillbaka.

”Vad menar du?”

”Eller snarare, var vill du? I livet alltså.”

”Hem. Hit. Till dig. Jag har alltid velat komma till dig.”

Jag tror inte att det fanns något bättre eller klyschigare svar på den frågan, och jag vill så gärna kyssa dig trots att jag vet att vi inte borde. Vi borde inte ens vara såhär nära varandra, inte på det här sättet. Det sägs att den nya kärleken är vackrast men varje gång jag lär mig att älska dig är lika vacker. Du är min forntida, nutida, framtida och otida kärlek. Jag vet att jag har splittrat dig likt ett glas som träffar ett stengolv en för många gånger. Ditt samvete och ditt förnuft ber dig att avlägsna dig från mig. De två skriker och gråter över det faktum att jag vinner över dig gång på gång, medan ditt hjärta omfamnar mig precis som en mor eller far som aldrig skulle stänga ute deras egen. Du orkar inte med mig, jag orkar inte med mig. Vi borde skiljas åt och du verkar inse detsamma då du sätter dig upp på sängkanten och säger att du måste gå. Jag säger att jag förstår och håller om dig, hårt. Länge. Ifall att du under tiden då vi legat tätt, tätt intill varandra kommit underfund med att du fått nog av mig och inte vill ses alls något mer. Hundra gånger har jag bett om ursäkt. Tusen gånger om tänker jag det. Du förlåter mig, men det gör inte jag. Min arm får en lätt knuff av dig och du säger att jag tänker alldeles för mycket. Att det ser ut som om jag kommer grubbla huvudet av mig. Jag svarar att du har rätt och jag avundas ditt icke-existerande konsekvenstänk och ditt sätt att nonchalera bort exakt alla jobbiga tankar.

”Det löser sig, det vet du väl? Det gör det alltid för oss.”

Jag ler och funderar över varför du ens tänker på det här, det är jag som borde lugna dig med tröstande ord. Säga till dig att allt kommer att bli okej och att du ska släppa allt för att leva i nuet. Istället tröstar du en man som blivit en pojke med dig, en pojke som varit rädd för hur makalös du är. Hårtestar ramar in ditt ansikte. Jag snurrar en mellan pekfingret och tummen och låter den sedan falla tillbaka. Du tar ett bestämt steg mot mig och våra läppar möts i en våldsam kyss.