Förälskelse

Du kommer och håller om mig bakifrån när jag skär upp den, och du smeker mig med kinden på ryggen. Jag är bra mycket längre än dig, men ändå hör jag dig när du viskar.

”Det måste få vara slut nu. Det här är hej då på riktigt.”

Jag vill inte. Regnet börjar ösa ner som i en film utanför fönstret, och du smäller upp det så att det står vidöppet.

”Vad gör du?”, frågar jag. Inte särskilt förvånat. Det är ju trots allt du, som alltid gör det mest oväntade i alla situationer. Du tar min hand och så går vi ut genom köksfönstret som leder direkt till taket. Från köket ekar Bon Iver, och du ser på mig med en lång, ledsam blick. Vi går igenom oss en sista gång. Bara för att vi tycker om varandra så fantastiskt mycket, men för att vi också vet att det inte kan fortsätta. Att ingen mår bra i längden av det.

Du frågar om jag minns vår första natt ihop. Det var inte alls meningen att vi skulle sova ihop, jag lovade mig själv att jag skulle dra gränsen där. Det är en sak att spendera en eftermiddag med någon, men att somna och dessutom vakna bredvid någon man ser som något annat än en vän känns mer än olämpligt. Du följde mig hem en januarinatt från bänken vi suttit och druckit ananassmoothies på, och vi skulle skiljas åt vid min port. Men när vi stod utanför kom jag på att jag hade glömt nycklarna i skolan och att ingen var hemma. Du såg på mig och höjde ena ögonbrynet

”Nu då?”, frågade du utan att säga ett ord.

Klockan var sent, vi hade suttit ute så länge man kunde göra utan att frysa ihjäl. Jag svor tyst, men innerst inne var vi sprudlande glada. En sista gång letade jag igenom mina fickor medan du satt på det nedersta trappsteget i porthuset och pillade på din telefon. Efter två minuter gav jag upp och vi åkte hem till dig där du sa att jag kunde få sova i sängen och du i bäddsoffan om det kändes obekvämt. Jag svarade att jag självklart sov på soffan, och du log och gav mig lakan och kuddar att bädda i ordning med. Diverse dåliga TV-serier fick rulla medan jag klarvaket stirrade upp i taket och undrade om du sov eller inte i rummet bredvid. När mina ögonlock kände tyngre än mitt hjärtas last på grund av natten jag spenderade här, hörde jag hur sovrumsdörren gled upp. Ut smyger du, iklädd i t-shirt, trosor och nyvaket hår trots att du inte ens somnat än. Du ställde dig i köket för ett glas vatten. Kranen gav ifrån sig ett ljud det bara gör i gamla hus, och jag ser dig i gatljusens dåliga belysning som skiner in genom fönstret medan du dricker. Du är så vacker att jag inte står ut.

”Kom.”, viskar jag när du står helt stilla och blickar ut på gatan. Du hoppar till av rädsla och börjar sedan skratta.

”Jag trodde du sov.”, säger du och ber mig att hoppa in så att du kan lägga dig bredvid med en enkel handgest. Jag ligger med ansiktet nerborrat i ditt hår och du luktar lika mycket kokos och vanilj som alltid. Sedan ligger vi vakna länge, länge. Du berättar om dina föräldrar, varför du bor ensam och varför du avskyr allt annat än gul frukt. Vi somnar med andetagen i takt med varandras, och innan hinner jag tänka att jag önskar att jag aldrig skulle vakna upp från detta.