Annons
Annons


Förälskelse


foralskelse

På väg hem tänker jag på stunder då det inte var lika komplicerat, då jag inte var fastmålad i hörnet jag befinner mig i.  (…)
”Vad är det? Gjorde jag dig illa?”, frågade jag.
”Nej.”, svarade du såg på mig som ett barn på julafton innan du kysste mig, hårt. ”Det här är helt fantastiskt bara.”.
Sedan hoppade du in bland vågorna, dök upp några meter bort och ropade
”Kom igen då, du ser ut som en käring där borta!”

Annons

förälskelsedelning

Jag slänger mig med hela kroppen i soffan när jag kommer hem  och mamma kommer in och stryker mig över håret. Hon frågar vad som är fel och påpekar rynkan på pannan mellan mina ögonbryn.

Annons

”Det gick så himla snabbt bara. Alltihop.”

”Vad menar du?”

Jag känner mig som fyra år gammal igen när hon sitter bredvid mig på golvet vid soffkanten och klappar på mig som om jag vore en tamkatt. Det känns så förbannat löjligt, allt jag gjort och hur jag betett mig mot människor jag tycker om. Hon får inget svar, istället hänger jag ut med huvudet utanför soffan och lutar det mot hennes axel. Hennes gråa, varma kofta blir kall och blöt av tårarna som rinner ner för mina kinder. Ett tyst ljud lämnar mig och inte förens då märker hon att jag gråter. Hon suckar och kramar om mitt huvud.

”Kom.”, säger hon och sätter sig i soffan. Jag reser mig och kurar ihop till en liten boll som hon får hålla om. Och så berättar jag allt.

Annons

Jag berättar hur jag är så fantastiskt kär i henne. Att jag aldrig skulle vilja såra henne och att hon gett mig ett liv jag aldrig kunnat föreställa mig. Att hon är min trygghet, min säkra punkt jag kan hänga av jackan på och slå mig ner för dagen. Min mamma svarar att hon redan vet allt det där, att jag förklarat det för henne för år och dagar sen. Jag förklarar jag hur sjukdomen ätit upp henne, att hon inte är samma person längre. Det känns som att gå på möte med döden när vi umgås. Kanske för att han står i samma rum.

Sedan berättar jag om dig. Hur jag träffade dig två månader efter sjukdomen bröt ut och när hon ville ta avstånd från mig på grund av den. Hur du sneglade på mig över rummet på en fest jag egentligen inte ville gå på. Du såg fantastisk ut med din öl i handen och ett leende som kunde jämföras med en varm sommardag. Jag sneglade tillbaka. Då hade du fäst blicken vid mig, och log. Brett. Tittade runt för att se till så att du egentligen inte försökte ta kontakt med någon bakom mig. Men det var ingen där. När jag vände blicken mot dig hade du rest dig upp från ditt sällskap och var på väg mot mig. Du gick förbi mig och direkt upp till en trappa som ledde till en tom övervåning. Underförstått följde jag efter dig, och när jag mötte dig i den mörka hallen till det stora sovrummet hann jag knappt hälsa innan du kysste mig. Jag följde dig till din lägenhet som låg tio minuter bort och du sa att du bodde ensam. När jag frågade varför sa du att poängen med ditt konstaterande inte skulle ifrågasättas, utan snarare locka. Du bad mig att komma upp och jag förklarade att jag inte kunde. Att det fanns någon annan jag skulle tänka på om våra kroppar låg tätt intill varandra.

Blicken jag fick tillbaka som svar var lugn, mjuk. Varm. Du lutade dig fram och jag trodde att du skulle viska något, men istället kysste du mig på halsen precis under örat. Jag ryste i hela kroppen. Du sa aldrig hej då, utan gick bara in i porten. Vände dig aldrig om för att se om jag följde efter. Väl hemma upptäckte jag en lapp i min ficka med ett nummer på. När jag ringde upp två dagar senare svarade du.

”Jag visste väl att du inte kunde hålla dig.”

(Obligatorisk)



Annons


Laddar