”Det löser sig, det vet du väl? Det gör det alltid för oss.”
Jag ler och funderar över varför du ens tänker på det här, det är jag som borde lugna dig med tröstande ord. Säga till dig att allt kommer att bli okej och att du ska släppa allt för att leva i nuet. Istället tröstar du en man som blivit en pojke med dig, en pojke som varit rädd för hur makalös du är. Hårtestar ramar in ditt ansikte. Jag snurrar en mellan pekfingret och tummen och låter den sedan falla tillbaka. Du tar ett bestämt steg mot mig och våra läppar möts i en våldsam kyss.
Jag önskar att det kunde vara lätt. Att det kunde vara så som det var förr, när vi såg på varandra med en glöd som vi aldrig trodde skulle slockna. När du tog mina händer om vinterhalvåret och värmde dem i dina, trots att du var kallare än jag. När jag stod i spöregnet och dansade medan du tittade på mig inifrån porten som om jag vore dum, men sedan brast ut i ett flin och rusade ut för att hålla om mig som jag vore valpen du aldrig fick i julklapp.
Men nu står vi här, du kysser mig och det är allt annat än lätt. Jag berättar vad du än vill veta utom sanningen för dig nuförtiden, och du sväljer orden jag uttalar som om du inte ätit på dagar. Du håller om mig hårt, drar mig tätare intill dig och smeker mig i svanken, drar med handen längsmed mina höftben och jag borde verkligen gå innan jag gör illa dig igen. Det är så svårt att lämna dig, det är det alltid. Jag försöker knuffa bort dig, utan att vålla psykisk skada, men du gör knappt motstånd. Istället ser du upp på mig och ger mig en miljon fjärilar i magen. Du andas långsamma djupa andetag, så långsamma att jag blir stressad av mina egna som känns hyperventilerande.
”Jag litar på dig. Såra mig inte igen.”
Först blir jag arg för att du säger så, att du kan begära något av mig som jag inte ens kan kontrollera själv. Jag vill inte såra dig med mening, aldrig någonsin. Mitt medvetande är med mig när jag gör det, men det är inte av vilja. Sedan tänker jag på hur mycket vi båda vet att jag vill vara med dig, att allt detta är så dumt, att vi bara borde boka biljetter till Paris och fly från verkligheten till ett ställe där jag kan göra dig lycklig på riktigt och sedan tänker jag inte alls för jag blir så upphetsad över att du kysser mig på halsen att jag förlorar alla sinnen utom känseln. Du börjar andas i samma hetsiga takt som mig och jag står inte ut längre, knappt en sekund hinner det gå innan jag har fört dig till sängen och vi älskar så som bara vi kan. Sängen är lika mjuk som din hud och du lämnar rivmärken på min rygg. Dina läppar smakar varmt och tryggt, mina händer är överallt.
Men så stannar du upp och kramar bort mitt hår från ansiktet med hela handen. Slingor letar sig fram mellan dina fingrar och svett följer med från min panna, gör så att luggen lägger sig längsmed hjässan. Jag kan inte skilja på vem av oss som andas tyngst längre. Du ser allvarligt på mig och jag skrattar, för jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är sällan du är allvarlig. Nu vet jag att du kommer be mig om något, men snälla gör inte det. För min skull, för vår skull. Jag vill så gärna vara med dig. Du sitter grenslad över mig och jag sätter mig upp, med dig fortfarande sittandes. Viskar att jag vet, jag vet. Omfamnar dig och lägger huvudet på dina nakna bröst, med örat mot din hud så att jag kan lyssna på ditt hjärta. Så som man lyssnar efter någon som är innanför en dörr.
En lätt vindpust gör intrång i vår atmosfär genom fönstret jag inte stängde ordentligt. Gåshud reser sig längsmed dina armar men du sitter fortfarande lika stilla, och jag likaså. Jag gnuggar huvudet mot dig och än en gång blir jag hundvalpen, den som kräver din uppmärksamhet till vilket pris som helst. Känn mig snälla rör mig. Bekräfta att du är min, lämna mig aldrig. På skämt gnyr jag och du ger mig en klapp på ryggen innan du smeker mig i håret igen. Jag känner hur du ler och jag är glad över att du teg. Ditt hjärta slår hårt och försäkrar mig om att du är vid liv. Du andas ut djupt när jag vänder på huvudet för att smeka din bröstkorg med mina läppar. De letar sig uppåt och kysser dig bakom örat medan du lutar dig i en bakåtfallande position, så att du blottar hela halsen. Min tunga leker bland dina pulsådror och jag håller ett stadigt tag om ditt hår, drar ner dig bakåt så att du nästan ligger ner. Byter position så att jag ligger med hela kroppsvikten på dig, men du stöter hårt till mig, nästan så att jag ramlar ner, och lägger dig överst igen. Efter ytterligare några tunga andetag, nu dock på ett helt annat sätt, sätter du dig på sängkanten och så kommer det. Jag undrar om du vet att det är jobbigare för mig än dig.
”Snälla. Snälla lämna henne någon gång. Jag står inte ut längre.”
