Annons
Annons


Att ha så jävla ont


sånaken

Del 3

Kapitel 4

Att ha så jävla ont

Skärmavbild 2014-08-17 kl. 18.33.00

Det har inte kommit någon text på ett tag nu, och det är helt ärligt för att jag dels inte vetat vad jag ska skriva om, men mest för att jag har velat spara den. Men här kommer det, en text som jag jobbat på när jag väntat på tunnelbanan, på väg till sommarlovsgrillningar, när människor jag älskat somnar bredvid mig och jag inte velat sova än utan bara njuter av livet. Har inte bloggat särskilt flitigt överhuvudtaget på sista tiden alls. Ni vet när man liksom verkligen verkligen vill något men så kommer livet emellan och så hinner man knappt med att höra sina egna tankar? Ungefär så har mina dagar sett ut. Jag tänker ju på er liksom, och så känner jag mig uppkopplad ändå på något sätt fast jag inte alls är det. Men nu, ska jag berätta. Om kärlek, och oändlig smärta. Dom går lite hand i hand, och kärlek är ett så tacksamt ämne för mig att skriva om.

Annons

Annons

Jag har läst så många böcker och sett ännu fler filmer om kärlek, om att bli dumpad, om att dumpa, om att skratta och kyssas, bli tillsammans igen och gå vidare. Senast igår såg jag filmen ”Forgetting Sarah Marshall” som handlar om en man som blivit dumpad efter ett fem års långt förhållande. I början av filmen är det en scen där han bryter ihop och lägger sig på golvet, han gråter helt hysteriskt, ja så hysteriskt att man börjar skratta (för så där jävla ledsen kan man liksom inte bli). Men i mitt eget skratt kommer jag på att det är ju exakt så där det känns. När det är något som äter upp en inifrån och det känns som om man på riktigt ruttnar. Det finns inga stopp, inga ord, ingen choklad och inga klyschiga filmer som hjälper. Utan man bara dör, inifrån. Och utifrån. Och från varenda jävla håll som går.

Annons

Skärmavbild 2014-08-17 kl. 18.33.04

Den bästa liknelsen inom kärlek som jag har dragit måste varit den jag beskrev när den var en kille som skrev att han inte ville vara med mig mer, vilket jag inte alls var redo på. Jag beskrev det som att tro att man sitter på ett tåg mot Mörby Centrum, men när man har åkt alldeles för långt så hör man att den egentligen går mot Ropsten.

Så sitter man där. Och måste åka hela vägen tillbaka och sen hoppa på en ny tunnelbana igen.

Man kan åka till slutstationen också. Sitta i Ropsten, helt ensam, och undra vad fan man håller på med. Det har jag gjort alldeles för många gånger. Jag vet helt ärligt inte varför det så ofta blir så, att jag alltid går in till hundra och sen slutar upp helt ensam och undrar vad fan jag håller på med. Och så svär man för sig själv, ”aldrig aldrig mer ska jag falla för ett pucko som du”, men så kommer nästa tåg och man hoppar på direkt. Tveklöst. För att man måste. Just för att man måste vägra att vara rädd för kärleken, eftersom att det är då man går sönder på riktigt. Det är så jävla farligt och läskigare än fågelsjukan och klamydia och allt annat obehagligt. Att bli rädd för kärlek.

Annons

Skärmavbild 2014-08-17 kl. 18.33.00

För några veckor sen lyssnade jag på ett radioprogram där de pratade om att skilja sig från sin partner. Då var det en man som berättade att det som gör mest ont, att det som är jobbigast är vetskapen om att det inte är du själv som avgör hur din framtid ser ut. Att det är någon annan som bestämmer det.

Jag skulle inte kunna sagt det bättre själv. Det är maktlösheten, att inte kunna ta tag i situationen som gör att man blir den där torra kakan på ålderdomshemmet som luktar osmakliga läkemedel.

Annons

Smärta finns i alla former, men eftersom att jag aldrig brutit benet, armen eller farit illa ut fysiskt så känner jag inte till någon mer brutal smärta än den man stöter på i kärleken. Eller okej, den här manetbrännan jag hade på mina ben från Italien var väl inte så rolig och absolut det värsta jag varit med om på den fysiska fronten, men kärleken gör faktiskt ondast. Jag minns hur jag satt med Frida och sa ”Nu dör jag, Frida det gör så jävla ont nu dör jag.”, varpå hon säger ”Gjorde det mer ont än att bli dumpad?” och plötsligt så klarar jag mig igenom smärtan 

Det viktigaste när man har så ont är att kunna ställa sig upp igen utan att tappa verklighetsperspektivet. För det har jag gjort en för många gånger. När man tycker att man har gått vidare, men man vill fortfarande inte ha något annat än det som varit. Man vill att allt ska återgå till det som flugit förbi och runnit mellan händerna på dig, ja, när man till och med går så långt att man säger ”ja men jag vill bara att allt ska bli normalt igen.” Det är där man måste stanna upp och berätta för sig själv vad många bättre människor det finns som kommer göra dig ännu lyckligare, och göra det till ens vardag, något normalt. Även fast man tror att man har haft det bästa, vilket man förmodligen har också. Det bästa i ens liv, hittills. Men just det där får man inte glömma, att allting som har hänt tills nu är hittills. Det finns så mycket kvar. Så mycket hjärta och smärta som du kommer få uppleva. Så många gånger då du gråter hysteriskt som mannen i ”Forgetting Sarah Marshall”, eller tro att du åker med ett tåg mot Mörby Centrum och sluta upp i Ropsten. Jag önskar att jag kunde sitta med er där, varenda gång då. Hålla om er och säga att ”Det löser sig. Det gör ont nu, men det löser sig.”, och verkligen mena det.

Skärmavbild 2014-08-17 kl. 18.33.08

Jag svor en ed för mig själv igår (det kändes ytterst sagolikt och disney-aktigt med en ed), där jag lovade att aldrig mer nöja mig med något som inte är helt hundra. För ni vet när man träffar någon och så känns allt så jävla bra, men så lär man känna varandra lite mer på riktigt och inte på det där ytliga puttenuttesättet och man ser allt det dåliga, mycket av allt det där som faktiskt inte är okej. Allt som sårar en så hårt men som man liksom ser förbi bara för att man är så himla himla kär. Just där har jag lovat att vända och inte fortsätta bara för att. Att ha brister är okej, men att må dåligt på grund av någon man inte kan skilja sig från är inte okej. Man måste förstå hur viktig man är, och att ens välmående måste få komma i första hand. Sen beror det ju på vad det faktiskt är, känner man att man kan prata om det utan problem ska man självklart göra det. En vän jag lärt känna under veckorna berättade om en 24-timmars regel han hade. Den går ut på att om man stör sig på något, eller tänker på något överhuvudtaget hos en person så ska man antingen berätta det inom 24 timmar eller släppa det, vilket jag tyckte lät som en helt fantastisk livsregel

Sen lär väl min ed hålla tills nästa kille dyker upp och charmar marken av mig, men tills nu. Tills vidare har jag lovat mig själv att faktiskt värdera min egen kropp och själ.

Det tycker jag att alla borde. Låt oss inte fastna i slutet av en tunnelbanelinje igen.♥

0 kommentarer till “Att ha så jävla ont”

  1. Hej, jag är en Stockholmstjej med en förkärlek till New York och dyra väskor. Kolla därför gärna in min blogg som är fylld med mode, outfits, recept, tränings-och självförtroendetips! Du hittar den här; http://www.fashionistaworld.se

    Kramar på dig och din grymma blogg!!

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)



Annons


Laddar